VAD HÄNDER NÄR DEN TILLTALADE LJUGER?

Vad händer egentligen när den tilltalade ljuger? Ljuger han, så är han väl skyldig, kan man tycka. Riktigt så enkelt är det dock inte.

I brottmål har åklagaren full bevisbörda. Den tilltalade har ingen bevisbörda alls. Det här innebär att det är åklagaren, och bara åklagaren, som måste bevisa att den tilltalade är skyldig. Den tilltalade har inga som helst skyldigheter att medverka till att utreda brottet. I princip kan den tilltalade sitta tyst rakt igenom hela förundersökningen. Han/hon kan sitta tyst även vid förhandlingen. Åklagaren får således ingen bevislättnad bara för att den tilltalade sitter tyst. Det här innebär i sin tur att det faktiskt inte spelar någon roll vad den tilltalade säger (eller inte säger) vid bedömningen av om åklagaren har fullgjort sin bevisbörda. Det i sin tur innebär att att den tilltalade i princip kan säga vad som helst, utan att det på något sätt påverkar den bevisbörda som åligger åklagaren.

Att den tilltalade ljuger har således ingen betydelse för bedömningen om huruvida den tilltalade skall anses skyldig till brottet som han/hon står åtalad för.  Denna princip klargjordes med all önskvärd tydlighet i Högsta domstolens avgörande i det så kallade ”Balkongfallet”.  I det avgörandet föreslog högsta domstolen att bevisprövningen i brottmål skulle ske i 2 steg. I ett första steg skulle åklagarens huvudsakliga bevisning prövas utifrån frågan om denna räcker för en fällande dom. Vid detta första steg skulle man bortse från den tilltalades uppgifter helt och hållet, utan enbart titta på åklagarens huvudsakliga bevisning. OM bevisningen ansågs tillräcklig för att styrka åtalet, då kunde man gå vidare till steg nr 2. Om bevisningen inte ansågs räcka för att styrka åtalet, behövde man dock inte gå vidare till steg 2 i prövningen.  Åtalet skulle under dessa förhållanden ogillas.

Det ovan sagda innebär att den tilltalades utsaga först får betydelse om åklagaren lyckats styrka åtalet med sin egen bevisning. Om åklagaren inte lyckas styrka åtalet med sin bevisning, spelar det således ingen roll vad den tilltalade säger. Det spelar givetvis inte heller någon roll att man kan konstatera att den tilltalade ljuger (bevisningen räcker ändå inte till för en fällande dom).

När kan det då få betydelse? Ja, det får givetvis betydelse när åklagarens bevisning i och för sig räcker för en fällande dom. Dvs när bevisningen klarat prövningen i steg nr 1. I det läget analyseras den tilltalades berättelse. Det rör sig fortfarande inte om någon bevisbörda för den tilltalade. Däremot kan man resonera kring en eventuell förklaringsbörda som faller på den tilltalade (men bara under förutsättning att åklagaren i övrigt styrkt åtalet i steg nr 1).

Vi kan ta ett exempel. I ett misshandelsmål finns det en målsägande, 1 vittne och ett rättsintyg. Målsäganden lämnar en trovärdig berättelse om en misshandel. Vittnet som bevittnat misshandeln pekar ut den tilltalade i en fotokonfrontation. Rättsintyget styrker skadorna. Åklagarens bevisning räcker för att styrka åtalet (Bevisprövningen i steg nr 1 håller).

Den tilltalade, som i förundersökningen erkänt misshandeln, förklarar vid huvudförhandlingen att han har en tvillingbror (enäggstvillingar). Försvaret åberopar dessutom fotografier på bröderna som styrker deras identiska utseende. Vad händer då? Den tilltalade har antingen ljugit i förundersökningen, eller så har han ljugit vid huvudförhandlingen. Givetvis skulle man kunna föra ett resonemang om att den tilltalade saknar trovärdighet, och att hans berättelse är en efterhandskonstruktion. Men hans berättelse – under förutsättning att hans påstående om en tvillingbror är sann – lämnar en förklaring till den bevisning som åklagaren har lagt fram. helt plötsligt blir utpekandet från vittnet inte lika starkt. Den bevisning som tidigare passerat steg nr 1, är ej längre av sådan styrka att åtalet kan anses vara styrkt. Men, säger du, han ljög ju i förundersökningen! Ja, så kan vara fallet! I samma avgörande som ovan, dvs Balkongfallet, uttalar sig Högsta domstolen även i denna fråga. Uttalanden i förundersökningen skall vägas med försiktighet. Dels för sättet de antecknats på (till ex konceptförhör) men också ur det perspektivet att den tilltalade (misstänkte) kan ha haft anledning att inte bara sanningsenlig under förundersökningen. I aktuellt fall kan den tilltalade ha haft anledning att ljuga i förhör, till exempel i syfte att skydda sin bror.

Bevisprövning är inte lätt! Domstolarna kämpar varje dag med att pröva mål av allehanda slag. Det som många gånger kan framstå som självklart för allmänheten, är inte självklart i en domstol. Att en person ljuger betyder inte att en person är skyldig. Att en person ljuger betyder heller inte att åklagaren därigenom får en bevislättnad. Om en misstänkt lämnat 2 versioner av ett händelseförlopp, innebär slutligen INTE att båda versionerna är falska. En av dem kan vara sann! Och, om åklagarens bevisning inte kan vederlägga båda versionerna ska åtalet ogillas, trots att vi VET att den tilltalade ljugit åtminstone en gång.

Titta gärna på min video: HAN LJUGER! HAN SKA DÖMAS!